..Separetly in your own homes.
Sen jag tillåtit mig att känna såhär så slår det mig mer och mer för varje gång hur otroligt matt jag blir av att träffa mycket folk. En enda utekväll och jag är helt slak i både en, två och ibland tre dagar efteråt.
Jag får inte bara den fysiska baksmällan utan även, vad jag gillar att kalla, den sociala baksmällan.
Alla som utstått år av mobbing vet att sånt trollar lite med ens huvud. Hur man än är som person så börjar man begära, crave, folks godkännande och deras sällskap.
"Tell me I'm good, tell me I'm good" mer eller mindre.
Så under större delen av mitt liv har jag pga detta, pga att jag alltid velat ha folk omkring mig och ha massa vänner, trott att jag är extremt utåtriktad.
Inte förrän jag nu börjat inse att det inte är en dålig sak att vara introvert eller lite av en ensamvarg, har jag vågat tillåta mig själv att faktiskt känna efter hur jag är. Och faktum är att.. folk är uttömmande. Utan dess like.
En dag med en kompis är inga problem, men fler än en eller om det är fullt med folk omkring och jag blir utmattad.
Och det är okej.
Det är okej att inte vara så som man ska alla gånger, även om jag kanske inte är direkt som man ska mer ofta än inte.
Kraven vi sätter på oss själva är ganska brutala när man tänker efter. Och den verbala misshandeln man åsamkar sig själv när man "misslyckats" är inte direkt att leka med heller.
Och jag har insett att ju mer jag är bland folk, desto mer försöker jag ofrivilligt leva upp till de inbillade kraven andra har på mig såväl som mina egna.
Vem har orken? Vem har förmågan? Vem fan vill?!
Jag är inte byggd för stora fester, jag är inte byggd för stora städer och jag är inte byggd för ett översocialt liv.
Och det är tamigfan okej.
